Tari Avalles Litterae

Idag såg jag "min" bok "live" för första gången. Eller, jag har faktiskt redan sett och tagit i ett redigeringsex. Vi fick möjlighet att redigera texterna innan den riktiga upplagan gick i tryck. Men nu är den faktiskt tillgänglig i bokhandlar. Ok, det är väl egentligen inte min bok. Det är en bok där jag har bidragit med två noveller och en dikt. Men det är i alla fall första gången jag har fått något publicerat på papper.

Jag har fortfarande inte kommit igång med att skriva färdigt min roman, men jag har fått idéer till två originalnoveller. Först trodde jag att jag skulle komma igång med att skriva direkt, samma natt. Natten är ju min favorittid för att skriva.

Men tyvärr inte. Fast jag har i alla fall tänkt ut nästan allt som ska vara med i berättelserna. Handling, personer osv. Jag har väl bara blivit nervös. Efter att jag har skrivit några stycken noveller på sista tiden, som jag blev ganska nöjd med, är jag rädd att misslyckas med de här.

Detsamma gäller för min roman också, fast ännu mer.

Ja, ja. Det är kul att skriva, men det är viktigt att läsa också. Lyckligtvis har jag några böcker som jag kan läsa.

Plötsligt tappade jag inspirationen för att skriva. Jag tror jag vet varför. Den sista tiden har mitt humör svängt upp och ner. Vissa kvällar är det nära att jag börjar gråta. Däremellan mår jag hur bra som helst. Ja, ja. Det där med att blogga och skriva fanfiction kan vänta. Mitt problem är egentligen att jag inte har skrivit färdigt min roman, men där har inget ändrat sig så det är en annan sak.

Jag har förstås två andra avslutade böcker som jag ska skicka in till ett förlag. Om jag nu bara kan hålla humöret uppe och jag gör mitt bästa när det gäller det. Går ut och går, åker till och med på korta små utflykter och letar efter intressanta motiv att fotografera, ser på DVD och till och med någon enstaka gång något på tv.

Fast när det gäller tv är det här nog den värsta perioden på länge. Just nu är det bara en sak som är värd att se, om jag nu minns rätt. Missförstå mig inte. Jag skulle nog klaga lika mycket om det var ett eller flera program per kväll, men det här går alldeles för långt åt andra hållet. Nej, vänta. Heroes ska visst komma tillbaka. I så fall ska jag inte klaga.

Trodde jag var klar med fanfiction - för ett tag i alla fall - men nu blev jag inspirerad igen och så blev det som det blev. Fast jag har varit för trött för att skriva färdigt mitt sista fanfic i det nya fandomet. Hoppas jag börjar piggna till snart.

Jag har ju inte bloggat så mycket på sista tiden så det känns bra att skriva igen. Snart har jag förhoppningsvis laddat färdigt batterierna för att skriva färdigt romanen.

Jag började fundera lite på var jag brukar vara när jag skriver. Svaret är - i sängen. Jag skulle skriva vid ett skrivbord - om jag hade ett eget arbetsrum, långt bort från andra. Just nu delar jag hus med min mamma och min syster och om jag inte bestämde mig för att skriva på nätterna och sova hela dagarna, skulle jag inte få något lugn alls.

 

För övrigt tror jag inte att det är så dumt att skriva i sängen. Många publicerade författare jag känner till gör det. Jag tror det är ganska vanligt. Men alla är ju olika. En del föredrar säkert att skriva vid ett skrivbord eller annat bord. En del tycker nog om att sitta på ett kafé eller någon annanstans ute.

 

Man måste förstås ha en laptop (eller i mitt fall en iBook) för att kunna skriva i sängen. När du har det är det bara att hitta en väggkontakt och så kan du börja. Om du nu inte har en kanin som tycker om att tugga på sladdar. Har du det, föreslår jag att du håller ett öga på sladden och/eller kaninen hela tiden. Hehe. Akta dig förresten, som du kanske eller kanske inte vet, finns det valpar och katter som också gillar att tugga på saker.

 

En annan sak - jag föredrar att skriva ganska sent på kvällen eller på natten. För det första är jag en kvällsmänniska/nattuggla. Jag känner mig piggare och mer kreativ senare på dagen. Det är också lugnare i huset och antagligen om du nu inte bor i en storstad, i ditt bostadsområde också.

 

Var föredrar du att skriva? Och när?

Jag brukar känna det så här ibland. Att det jag skriver är dåligt och tråkigt och helt saknar originalitet. Ibland är jag mer hoppfull. Men... Sanningen är den att jag vet att det finns massor av tjejer som jag själv, en del väldigt unga, en del lite äldre, som skriver om nästan samma ämnen och teman som jag. Många av dem skriver lika bra eller bättre.

 

Vad har jag att komma med egentligen?

 

När jag tänker så här vet jag bara att jag aldrig kommer att få mina böcker publicerade. Vem skulle vilja läsa dem?

 

Fast så tänker jag att många andra, sämre författare inte bara är publicerade utan också säljer som smör. Då tänker jag varför inte jag? Om de lyckas, kan väl jag. Jag är kanske till och med något bättre än de här författarna som jag inte ska nämna vid namn. De kanske tillhör dina favoriter. Det sista jag vill är att förolämpa läsarna.

 

I slutändan vet jag bara en sak och det är att jag inte vet någonting. Det är en betydligt intelligentare person än jag som hittat på det där, men det är i alla fall sant.

Vad betyder egentligen yaoi? Jag har aldrig funderat på det, men när jag nyligen läste en artikel om det, insåg jag att det är en form av bokstavsförkortning - akronym. Det betyder (översatt från japanskan till engelska): "no climax, no punch line, no meaning".

 

Man skulle kunna säga att det är samma sak som en PWP-berättelse (det betyder plot? what plot? - med andra ord det har ingen handling, allt är bara en skildring av hur två läckra killar har sex med varandra).

 

Men tydligen har en del humorister lyckats utläsa en annan förklaring av uttrycker yaoi - nämligen något som betyder "Stop!" My butt hurts!". Den som hittade på detta har uppenbarligen inte läst speciellt mycket slash... Att det gör ont är aldrig en ursäkt för att sluta.

 

Jag kom just på att slash kanske inte heller har förklarats tillräckligt. Slash är ett / vilket står för pairing. Av någon anledning har slash kommit att enbart betyda ett förhållande mellan män, fast man alltid kan beskriva den pairing man skriver om så, även när man har ett sk het adultförhållande. Femslash (eller femmeslash) bygger naturligtvis på grunduttrycket slash.

Ett tidigt exempel på slash är vad fansen kallar K/S alltså Kirk/Spock. De kommer från Star Trek TOS (The Original Series) ifall herrarna skulle vara obekanta. Man skulle alltså aldrig kalla en Kirk/Uhura eller en Spock/Chapel-berättelse för slash. Varför vet jag inte.

 

Dessutom sägs det, men jag tror inte på det, att slash vanligen är mer sexuellt detaljerade berättelser. Det finns nämligen slash som inte innehåller ens en kyss. Poängen är bara att kärlek förekommer mellan två män (eller pojkar). De behöver inte göra något, bara de känner det så. Jag tror till och med att obesvarad kärlek faller under slash.

Att jag ändå i en serie humoristiska berättelser baserade på tv-serien Will & Grace parar ihop Jack och Karen har sin komplicerade och roliga förklaring i mitt fic. Jag påstår inte alls att Jack inte är homosexuell. Det är han uppenbarligen. Därför är han naturligtvis inte ihop med Karen på vanligt sätt. Att han ändå är det är som sagt en lång och komplicerad historia.

 

Will däremot, uppfattar jag som en bög med heteroprocent. Han är uppenbarligen fortfarande svag för Grace och precis som en heterosexuell man är han fascinerad av lesbiska undertoner mellan kvinnor. Man får ett intryck av att Will gärna skulle levt i en kultur där det var acceptabelt att vara gift och ändå ha sexuella relationer med män vid sidan av. Jag föreställer mig att det finns många sådana män i verkligheten också.

 

Det är faktiskt rätt egendomligt att fast det är både vanligt och accepterat inom fanficvärlden att göra en heterosexuell karaktär homosexuell är motsatt process helt och hållet tabu. När jag parar ihop Will och Grace - inte för att jag på något sätt är en shipper (alltså en som är för ett särskilt förhållande - "ship" alltså relationship i praktiken alltså en pairing) - får jag genast en massa upprörda kommentarer. "Det där skulle aldrig kunna hända!".

 

Nu råkar det vara så här att jag innan jag skrev berättelserna frågade min homosexuella/bisexuella/sexmissbrukande vän om råd. Jag kontrollerade också vad Minotaur hade att säga om det.

Minotaur, ifall du inte känner till honom, är något så ovanligt som en homosexuell man som skriver fanfiction. Han har en stor site med råd till slashförfattaren, skrivna av en homosexuell man, som sagt.

Enligt Minotaur, är det vanligt att homosexuella män under inflytande av alkohol hamnar i säng med kvinnor. Varför förstår inte jag, men om det nu är så, varför skulle inte Will kunna ha sex med Grace? Han slutar inte att föredra män, men han kanske får upp ögonen för att sex med en viss speciell kvinna faktiskt kan vara bra också.

 

Det står faktiskt en kommentar till det här svaret - att homosexuella män kan ha sex med kvinnor. Den går ut på att man ska akta sig för att skriva något homofobiskt. Om det nu är därför man vill "omvända" en gaykaraktär. Vad ingen tycks tänka på är att det faktiskt kan finnas heterofobiska tendenser ute i fanficvärlden.

 

Jag är inte homofobisk, och att jag själv inte läser femslash/femmeslash - berättelser om sex och/eller kärlek mellan kvinnor är inte att jag tycker det är principiellt fel utan det är helt enkelt så att det inte är min grej. Det intresserar mig inte. Deathfics gör det inte heller och inte renodlade songfics heller. Jag läser inte heller fics med "fel" pairing, utifrån min uppfattning, eller fanfiction baserade på fandom jag inte tycker om. Det är ju jag som är "kunden". Ska inte jag ha rätt att bestämma själv vad jag läser?

 

Nu är jag ju inte betaläsare (en som korrekturläser och kommenterar någons berättelser), men om jag varit det, skulle jag självklart ha läst och kommenterat en femslashberättelse. I och för sig vet jag inte hur mycket mitt omdöme skulle vara värt eftersom jag aldrig läser femslash i vanliga fall, men jag skulle i vilket fall som helst kunna kolla stavning, grammatik, handling, karaktärsbeskrivning mm.

 

I verkligheten önskar jag alla som hittar den partner de kan trivas med lycka till. Hoppas de blir väldigt lyckliga. Det här gäller självklart bara de par som består av två vuxna, normalbegåvade människor, eller - två vuxna förståndshandikappade. Ingen borde få utnyttja barn, djur, förståndshandikappade, mentalsjuka, senildementa eller döda personer. Om någon skulle råka falla för ett par damskor eller något annat föremål så får väl personen i fråga hållas. Ingen blir i alla fall lidande.

 

Jag vet inte om det är sant men efter vad jag har hört, har flera män faktiskt uttryckt önskemål om att få gifta sig med t ex motorcykeln eller sin stora fina tv. Jo, det är sant. Nu vet inte jag om det är rätt att gifta sig med en pryl, men om de nu tänder på prylarna i fråga blir ju som sagt ingen lidande på det.

Många gånger finns det manliga huvudpersoner i olika fandom som jag tycker är enormt sexiga och fascinerande, men jag skulle aldrig själv vilja ha dem, om de nu fanns, och jag hade en chans att få dem. Däremot skulle de passa bra ihop med en annan manlig karaktär. Det är ett av de motiv jag har för att skriva slash. Till exempel kan man ställa några frågor.

 

Är han snygg? Är han trevlig? Är han intressant i övrigt?

 

Ok. Om han är det, passar han ihop med en kvinnliga karaktär som jag kan identifiera mig med?

 

Även om det inte existerar någon sådan i fandomet, går det alltid att hitta en i ett annat fandom som passar bra ihop med den första killens. Det kallas crossover, förresten. Annars går det också bra att hitta på en originalkaraktär. Eller - det går kanske inte bra, men det går. Läsarna har en tendens att sakna intresse för originalkaraktären, och det har jag förståelse för. Ibland väljer jag ändå att använda mig av en. Det kan behövas en originalkaraktär av någon speciell anledning.

 

Men om det inte går, då kanske det finns en manlig karaktär i fandomet som man kan para ihop killen med. Jag går inte in på de fanfic som inte kräver någon sk pairing alls. Pairing innebär vilka två som blir ett par i ficet. Vissa typer av fanfic passar inte till het adult (heterosexuella relationer) eller slash. Men om det nu är ett som passar till någon form av pairing, kan det vara så att en man jag som sagt finner attraktiv, men ändå helt olämplig för mig, eller snarare mitt alterego, ändå kan passa ihop med en annan manlig karaktär.

 

Varför är svårt att förklara. En anledning kan vara att jag själv absolut inte kan tänka mig att vara undergiven i ett förhållande. Följaktligen kan jag inte tänka mig att beskriva ett sådant förhållande. Däremot kan jag, även om det inte alltid passar, ha en man som undergiven, i det här fallet till en annan man. Även om mannen i fråga inte är direkt dominant, kan han ändå vara för tuff och utåtriktad, och av samma anledning anser jag inte att han passar ihop med någon kvinna.

Mannen kan också ha en uppenbart homosexuell framtoning. Då ger sig naturligtvis pairingen av sig själv. Han måste ha en manlig partner.

Jag vet också att ett litet, men växande antal originalförfattare använder sig av motsvarigheten till slash, alltså homosexuella kärleksförhållanden i sina berättelser. Detta gäller både publicerade författare, t ex de som skrivit Swordspoint och uppföljaren A Fall of Kings, Ellen Kushner och Delia Sherman och andra, t ex jag själv.

 

En annan författare, som kanske inte skriver slash, men i alla fall en mer jämlik kärlekshistoria är Anne Bishop. I hennes The Invisible Ring, får man följa en manlig fd sexslav (pleasure slave) på hans fortsatta äventyr. En av karaktärerna är fortfarande sexslav, också det en man. I de flesta fantasyböcker är sådana karaktärer kvinnor. I en gripande scen i slutet av romanen tar de två sexslavarna avsked av varandra och den yngre, nu fria killen, omfamnar och kysser den andre på munnen, och försöker förmedla sin vänskap och kärlek till honom. Detta trots att båda är heterosexuella.

Jag vill inte påstå att alla moderna fantasyförfattare skriver enligt traditionella könsroller. Många av mina favoritförfattare skriver tillräckligt jämlikt för att jag ska kunna ha glädje av dem. Detta gäller t ex Charles De Lint, Garth Nix, Kristen Britain, Rebecka Lickiss, Diana Wynne Jones m fl. Till och med en författare som Ursula Le Guin som väljer att skriva om kvinnoförtryck gör det på ett sätt som man kan förstå.

Det är för övrigt inte bara fantasy där man kan följa utvecklingen från traditionella mansgrisiga historier till moderna, mer tilltalande skildringar.

Eftersom jag nästan inte läser någon modern science fiction blir det svårt för mig att komma med några exempel på de moderna författarna, men däremot har jag sett tydligt hur de gamla femtiotalsförfattarna skildrade relationerna mellan könen. De bästa, enligt min uppfattning, är de som inte direkt behandlar förhållande kvinna-man. Dessutom, lustigt nog, kan man enkelt hitta homosexuella undertoner i förhållandena mellan hjältarna.

Det här gäller även deckare och thriller. Min erfarenhet är att böcker, i det här fallet deckare, från Medelhavsområdet, Sydamerika mm är för mansgrisiga för att man ska kunna stå ut med dem. Detsamma gäller konstigt nog också tyska böcker. Franska är ett gränsfall. Det finns inte någon nationalitet som helt går fri från den här typen av unkna kvinnoskildringar, men de franska böcker jag läst brukar ofta vara acceptabla.

Jag blev ganska överraskad och road när jag läste en thriller som jag tror är skriven under det sena femtiotalet eller tidiga sextiotalet. Kvinnoskildringarna är inte fullt så hemska som i Mary Stewarts böcker som jag trots allt tycker om, kanske tack vare hennes miljöskildringar, men ändå är åtminstone en kvinna i den här thrillern - Uppdrag i Bern, av Helen McInnes, en riktig liten artonhundratalsfru.

Det här retar mig enormt, men i gengäld finns det också en, eller snarare två, typiska slashrelationer. Inte fullt utvecklade givetvis, men någon form av undermedveten dragning mellan den här mannen och först en gammal vän som dör i boken, och så en ny bekantskap. I båda fallen märker man att den man som känner så för båda de andra männen är en typisk undergiven part i deras relation.

Han har för övrigt en gång för flera år sedan varit lyckligt gift, men frun dog. Man kan fråga sig hur denne uppenbart undergivne man kunde stå ut med att vara gift med en ung kvinna som antagligen förväntade sig att han skulle dominera henne.

Den undertryckta slashrelationen kompenserade hur som helst mer än väl för den tröttsamma skildringen av äktenskapet.

För övrigt kan det skilja ganska betydligt mellan olika deckarförfattare. Ta t ex Ngaio Marsh. Hon har bland de värsta skildringarna av ett äktenskap, där relationen är lika underordnad som i Mary Stewarts böcker.

Mannen är någon sorts machotyp, fast ändå förfinad. Han heter Alleyn och är på något sätt adlig. Frun kan vara nog så tuff på egen hand, men när hon blir utsatt för fara från en mördare, njuter hon av att se mördaren attackeras av maken och därefter kastar hon sig i hans armar som en liten flicka för att få tröst. Usch.

Till Ngaio Marshs försvar kan man säga att hon tillhör en mycket tidig generation deckarförfattare. Hon föddes visst 1895, 1897 eller -99. (Det är lite osäkert när hon föddes.) Dessutom gifte hon sig aldrig. Kanske formades hennes syn på förhållanden och äktenskap av äldre litteratur eller andras relationer, t ex hennes föräldrars?

Men å andra sidan, Dorothy Sayers måste tillhöra samma generation och hon har fantastisk bra skildringar av relationer mellan könen. Hennes Lord Peter Wimsey är totalt jämlik, åtminstone i den renodlade kärleksrelationen. Han säger t ex till Harriet Vane, hans framtida hustru, när hon erkänner att hon haft älskare - "Än sen då? Det har jag också." Eller något i den stilen. I hans fall kvinnliga sådana, för all del.

Michael Innes, som är något yngre än Ngaio Marsh - jag tror han föddes 1906 - är också helt acceptabel i sina skildringar av äktenskapet, fast naturligtvis ingen banbrytare på jämställdhetsområdet. Men till skillnad från hos skräckexemplen Ngaio Marsh och Mary Stewart, finns det inget i relationen mellan Appleby och hans fru Judith som man blir illamående av.

Till slut vill jag bara nämna den kanske största deckardrottningen någonsin, Agatha Christie. Hennes skildringar av relationer varierar oerhört mycket.

The Man In the Brown Suit handlar om en ung flicka som ger sig ut på äventyr och till slut hamnar i Afrika. Hon längtar efter en riktig Neanderthalarman som ska slå henne i huvudet och släpa in henne i sin grotta. Honom hittar hon också till slut. Det kan hända att Christie är ironisk, dock. Hon säger om Anne, hjältinnan i boken: "girls are silly things."

I Taken at the flood eller - alternativ titel - There is a tide - förekommer en annan kvinna som först ratar en friare för att han inte var med i kriget. Han var lantbrukare och behövde alltså inte bli inkallad. Det uppfattade kvinnan som omanligt och svagt. Men när hon fick reda på att han i affekt gjort sig skyldig till dråp - mot en man som jag tror var osympatisk på något sätt, kanske en utpressare - ändrar hon sig. Hon uppfattar hans våldsbenägenhet som attraktiv.

I Towards Zero handlar det bl a om två ungdomar som båda två är fattiga. Kvinnan har gift sig rikt och mannen är en form av gigolo. De älskar varandra och skulle helst gifta sig med varandra, men har inte råd.

Boken slutar med att kvinnan får pengarna efter sin make som är en hänsynslös mördare och det leder till att hon till slut får sin stora kärlek.

'

Christie skildrar faktiskt den unge mannen med sympati, fast man inte skulle ha trott det med tanke på vad hon tidigare skrivit eller helt enkelt med tanke på tidsandan.

Tommy och Tuppence-serien är också rätt så jämlik. Tuppence är en modern emanciperad kvinna. Hon har kört buss eller något i den stilen under kriget - första världskriget - och efteråt kan hon inte gå tillbaka till att vara en lydig prästdotter. I en av böckerna om det här roliga paret manipulerar hon skickligt en ung journalist så hon får information. Hon spelar en svag, hjälplös kvinna och lurar ur den unge mannen allt hon vill veta.

Lustigt nog - fast det här inte direkt har med saken att göra - finns det här exempel på hur ord byter betydelse. 'Make out' - som idag betyder ha sex eller i alla fall grovhångla, betyder uppenbarligen där något annat, antagligen flirta. I annat fall är Tommy en extremt tolerant äkta man och Tuppence en oblyg exhibitionist som ägnar sig åt det där på tennisbanan, med en annan man än hennes egen. Jag ska inte ens gå in på orden queer och gay, fast de är inte typiska för just den här boken.

Slutligen i Appointment With Death, skildras en mycket självsäker ung dam som studerar till läkare. Man får intrycket att hon snart är klar med sin utbildning så jag gissar att hon är strax under trettio.

Hon träffar en ung man i nöd - han är visst några år yngre än hon. Han lever i förtryck under sin vidriga styvmor. Kvinnan blir mördad, styvsonen blir misstänkt och den blivande läkaren bestämmer sig för att rädda honom. Det slutar naturligtvis med att de får varandra.

Boken gör klart att den unga medicinaren är dominant och den unge mannen hon förälskar sig i är undergiven. Man får också veta att medicinaren nyligen varit förlovad med, men lämnat en äldre, dominant läkarkollega. Hon inbillade sig att hon skulle uppskatta en man som var lika självsäker som hon själv, men fann snart att hon avskydde det.

 

Som jag ser det faller tidigare böcker, i det här fallet deckare, in i tre huvudtyper, utifrån det här perspektivet. Den första är den traditionella, där kvinnor skildras som objekt, och undergivna männen. I vissa fall njuter författaren av att exploatera kvinnorna och det finns ett uppenbart sexuellt motiv.

I den andra typen förekommer inte kvinnor i någon större utsträckning. De är antagligen fortfarande underdåniga men de syns inte, och det finns uppenbara, men outtalade homosexuella band mellan männen.

Slutligen finns det några få där förhållandena mellan män och kvinnor faktiskt skildras förhållandevis jämlikt. Inte som idag, självklart, men tillräckligt för att man ska kunna njuta av handlingen.

Slash och yaoi (uttalas ja-o-i) är två fenomen inom populärkulturen som har blivit mer och mer populärt de senaste åren. Båda begreppen behandlar romantisk kärlek och sex mellan män eller ynglingar.

Inget av det här är helt nytt, men vad som är ganska unikt föreställer jag mig, är att både producenter och konsumenter av dessa båda subgenrer inom populärlitteraturen är kvinnor, åtminstone den stora majoriteten.

Vad som förvånar mig personligen, är att det ibland är fråga om lesbiska kvinnor. I vilket fall som helst är det alltså kvinnor som är intresserade av att läsa om män i sexuella relationer med varandra.

 

Jag har läst flera förklaringar till varför det är så här. Bl a nämns att det i de fandom som de här varianterna av fanfiction (alltså berättelser skrivna av fans - dvs vanliga läsare, tv-tittare eller filmbesökare) saknas positiva kvinnliga roller/förebilder. Det kan nog vara sant, men jag misstänker att slash - den västerländska varianten - nog skulle vara populärt ändå.

 

En annan förklaring är att de ofta unga kvinnor som läser, ser på tv eller film gärna identifierar sig med sin favoritkaraktär, som naturligtvis är en man. De flesta heterosexuella unga kvinnor är fascinerade av snygga män. Om de nu identifierar sig med en manlig karaktär kan de knappast - om de är heterosexuella - känna sig speciellt entusiastiska över en kvinnlig partner till mannen i fråga. Alltså väljer de ut den manliga karaktär som de tycker näst bäst om och gör honom till den förste mannens älskare.

 

För övrigt, många män skäms inte för att erkänna att de tänder på att se två kvinnor i en sexuell situation tillsammans, något som inte har något att göra med en ökad öppenhet och tolerans för homosexualitet. Varför skulle inte kvinnor få tända på att se två (snygga) män tillsammans? Antagligen är det samma typ av mekanism som ligger bakom fenomenen i båda fallen.

 

Jag tycker det är intressant att notera att det här intressets uppkomst sammanfaller med en period av ökad jämställdhet i västvärlden, kanske också i Asien. Däremot har jag svårt att föreställa mig, fast jag vet naturligtvis inte, att det finns särskilt många slashfans i Mellanöstern.

Hur som helst, jag tror att slash och yaoi har att göra med en ökad jämställdhet.

 

Ett argument som ofta framförs som förklaring till att kvinnor tycker om att läsa om två män i en kärleksrelation är att vi kvinnor inte är nöjda med vår roll i samhället. Kvinnor är fortfarande, trots en ökad jämställdhet, underordnade männen i många sammanhang. Lönemässigt inte minst. Dessutom är ju männen fortfarande överrepresenterade bland förövare av våldsbrott. Det kan leda till en uppgivenhet inför det faktum att efter så många tusen år är det fortfarande så att vi kvinnor riskerar att bli misshandlade, våldtagna och dödade av män. Hur många män blir våldtagna och dödade av kvinnor?

 

Naturligtvis förekommer det en reaktion på den ökade jämlikheten. Vissa unga kvinnor väljer antingen av dåligt självförtroende eller kanske av en önskan att revoltera mot vad de uppfattar som en äldre generations feminism, att frivilligt underordna sig männen. De viker ut sig, ger privata sexshower inför sina webcam och säger sig längta efter att behandlas som slavar av överlägsna machomän.

 

Detta tänker jag inte gå in på, både för att det inte intresserar mig och för att jag inte känner till något närmare om det. Det är totalt främmande för mig.

 

Men om man ser på hur det ser ut i en typisk slashberättelse eller en yaoiberättelse finner man att kärleksparet består av två män, även om det speciellt i yaoi i det ena fallet är fråga om en femininiserad pojkaktig eller rentav flickaktig yngling. Ingen underordnad kvinna. Möjligen en underordnad man, men oftast helt enkelt två jämlika män.

 

Detta skulle man naturligtvis kunna få i ett lesbiskt förhållande också. Två jämlika personer i ett förhållande. Heterosexuella författare saknar naturligtvis intresse för detta, men varför tycker inte de lesbiska om det? Jag har faktiskt inte svaret på den frågan.

 

Poängen är i alla fall att för att vi - dvs heterosexuella kvinnor som läser eller skriver fanfiction och speciellt slash - inte tycker om att identifiera oss med en underordnad kvinna i ett förhållande. Det "rena" förhållandet mellan två män tilltalar oss mera.

 

Man får inte tro att fanfictionfans är speciellt många, procentuellt sett. Tyvärr. Det finns fortfarande många, kanske äldre, kanske tonåringar, som tycker om att läsa den gamla typen av romantisk skönlitteratur där kärleksparet består av en dominant, äldre, välbärgad man och en yngre, vacker, men underordnad kvinna.

 

Smaken är olika. Personligen, som en fanfictionförfattare, som också skriver slash, kan jag bara säga att jag är glad att det i alla fall finns så många som tycker om min typ av berättelse.

När det gäller t ex Sherlock Holmes ska man komma ihåg att ingen längre äger rättigheterna till karaktären så det är i allra högsta grad lagligt att skriva om den store detektiven. Robin Hood är en annan karaktär som "tillhör" vem som än vill skriva om honom. Men då bara naturligtvis om det gäller den "klassiska" Robin Hood, inte en som kommer från någon av alla de tv-serier och filmer som gjorts om honom. Man kan också skriva om Herkules (men det är ju inte riktigt samma sak som att skriva om Hercules, från tv-serien).

 

Klassifikationer

Jag har faktiskt skrivit om alldeles för många fandoms för att kunna räkna upp alla på den här sidan. Istället vill jag nämna något om vilken typ av författare jag är. Jag skriver en del slash, och också vad som kallas "Het Adult" ute på nätet. Det brukar vanligtvis gälla kärlek och sex mellan man och kvinna. Det gäller även när en kvinna är ihop med två män, men de inte är ihop med varandra.

 

Adult kan annars också betyda en massa annat. Det är i så fall motsatsen till Gen som betyder att man skriver om allmänna ämnen, som kan läsas av vem som helst, också barn. I det här sammanhanget betyder Adult att det kan förekomma våld, svordomar och "vuxna ämnen" - hit räknas drogmissbruk, sjukdom, död genom olyckshändelse, självmord mm.

 

Varningar, Spoilers mm

Över huvud taget är det väldigt kinkigt det där med klassifikationer, internationellt. Amerikanerna är väldigt pryda. Om man skriver på engelska måste man tänka på att ha med en varning ("warning") om något som inte räknas som lämpligt för barn är med. Det gäller också om man har med en s k spoiler, som innebär att man avslöjar vad som händer i en tv-serie för någon som inte sett hela. Dessutom bör man varna om man avlivar en huvudperson. Det kallas för character death.

 

Rating

Man måste också ha med en sk rating, vilket är något i stil med åldersgränser på bio. G innebär barntillåtet, utan restriktioner. PG betyder ungefär 7-årsgräns. Sen finns det PG-13, som jag tolkar som motsvarande vår 11-årsgräns. Jag sa ju att de är pryda där borta... Sen finns det två till som är väldigt lika varandra. R som innebär något i stil med en 17-årsgräns (men i Storbritannien finns det något som heter PG-15), och NC-17. Det är en åldersgräns som vi inte har, men det är samma som 18-årsgräns.

 

Jag skriver mest PG-13- NC-17. För säkerhets skull. Jag gissar att det mesta är PG-13 och kanske R, men jag tar i i överkant så jag inte chockerar någon engelsktalande... För säkerhets skull, läs inte mina fanfics om du är under 11 eller 13. Du vet nog själv hur lätt du har att bli chockerad. Läs varningarna och åldersgränserna.

 

Numera finns ett särskilt system med åldersgränser särskilt anpassat till skrivna berättelser. De ser ut så här:

B - lämpligt för förskolebarn och yngre barn 1-4 år.

 

K - innehåll lämpligt för de flesta åldrar 5 år och uppåt.

 

K+ - en del innehåll kan vara olämpligt för yngre barn. 9 år och uppåt.

 

T - innehåll som inte är lämpligt för barn under 13.

 

M - innehåll som inte är lämpligt för yngre tonåringar. 16 år och uppåt.

 

MA - innehåll som enbart lämpligt för vuxna - 18 år och uppåt.

 

Man får tänka på att det här gäller engelsktalande länder. Här i Sverige är vi nog inte så överkänsliga. Man kan nog tänka mer på våra bioåldersgränser - barntillåtet, 7-årsgräns, 11-årsgräns och 15-årsgräns. Fast det får var och en avgöra själv.

 

Angst

Jag skulle vilja beskriva mig själv som en "angst-författare". Det betyder att jag gärna skriver om att huvudpersonerna har upplevt eller upplever traumatiska upplevelser. En mindre snäll tolkning är att det är fråga om snyfthistorier. Men det tycker inte jag.

Jag bryr mig mest om dialog, handling och karaktärernas utveckling. Jag är alltså inte speciellt poetisk.

 

Men, undrar du kanske, skriver jag bara om andras världar och skapelser? Nej, naturligtvis inte. Jag skriver originalberättelser och romaner också. Men det kräver väl ingen närmare förklaring?

Det är berättelser skrivna av fans (alltså vanliga tv-tittare, biobesökare och bokläsare - och till och med de som spelar vissa dataspel).

De flesta skriver kortare berättelser, men en del skriver hela romaner. För att vara exakt: när man skriver fan fiction, då använder man andra människors karaktärer och världar.

Men, invänder du kanske, då är det väl fråga om stöld? Nej, det tycker inte jag. De som skriver fan fiction gör det bara för att de beundrar en viss tv-serie, film eller bok (eller dataspel). Ingen tjänar pengar på det, utom förstås den ursprungliga författaren.

Det är klart, om man skriver fan fiction för att förlöjliga någons fandom (alltså den skapade värld som en bok, tv-serie osv handlar om), då kanske författaren kan känna sig förolämpad. Men de förlorar inga pengar på att deras fans skriver eller skapar 'fan art' alltså teckningar, målningar och fotomontage.

Så det är bara för att det är kul, alltihop. Ingen stöld. Bara lån av karaktärer och skapade världar.

Enkelt uttryckt är slashfanfiction en berättelse om ett par som består av två män.

 

En del säger att det går tillbaka till K/S, som uttolkat betyder Kirk/Spock, alltså från Star Trek, originalserien.

 

Andra säger att det går ända tillbaka till Sherlock Holmes och Watson. Men vad vet jag? Det kanske började redan med Homeros och hans Achilles och Patroklus.

 

Berättelserna kan handla om tillgivna blickar som utbyts mellan två unga pojkar, eller hårdporr mellan två vuxna män. Men också våldtäkt eller annat non-con sex (sexuellt tvång) och S/M.

 

Killar, innan ni spyr - det finns femslash eller femmeslash också, som naturligtvis handlar om par som består av två kvinnor. Där finns det inte lika mycket historia att se tillbaka på, för ärligt talat är det inte en speciellt populär fanfictiontyp.

 

Konstigt nog, är slash väldigt populärt bland lesbiska författare/läsare. Va? Jo, det är sant. Fråga mig inte varför.

 

Jag menar, själv är jag heterosexuell och är faktiskt inte speciellt intresserad av femslash och jag skulle ju ha gissat att det borde vara samma sak, fast tvärtom för lesbiska. Men så är det tydligen inte.

 

Naturligtvis finns det heterosexuella killar som slukar femslash och många heterosexuella tjejer som älskar slash. Men det är ju knappast samma sak, eller hur? Det är ju mer som om homosexuella män skulle älska femslash, och tro mig, det händer nog aldrig.

 

Jag har läst alla möjliga förklaringar till varför kvinnor skriver och läser slash. En populär sådan är att det faktiskt inte finns så många bra kvinnliga karaktärer i något fandom. Varför vet jag inte.

 

Andra påstår att kvinnor brukar identifiera sig med sina manliga favoritkaraktärer, och då är det ju så klart svårt att bli entusiastisk över en kvinnlig partner.

 

Så finns det ju de som helt enkelt gillar att läsa om två sexiga killar tillsammans. Jag menar, om en sexig kille är bra, så måste ju två vara ännu bättre.

 

Jag är inte riktigt säker på varför jag själv tycker så mycket om det. Hur som helst har jag fått slashfanfictionidéer i flera år, ända sen jag var tonåring.

 

För mig är det nog en kombination av alla tre förklaringarna.

 

Å andra sidan tycker jag också om att skriva om ett par som består av en sexig kille och en tjej som åtminstone är lite lik mig. Man är ju inte mer än människa... Det här hör naturligtvis till het adult, eller t o m gen, om det inte handlar om sex alls.

Det kan vara svårt att definiera det jag skriver. Särskilt eftersom jag inte skriver riktigt vanlig skönlitteratur.

 

Om man pratar om åldersgränser för läsarna, som är vanligt när det gäller fanfiction, men också original, så brukar jag hamna lite mellan kategorier. På vad sätt då?

 

Jo, den som vill ha något barntillåtet, blir oftast besviken, inte bara för att mina berättelser handlar om sex, vilket de kan göra ibland, utan också för att de behandlar andra "vuxna" ämnen, våld, droger, självmordsförsök osv.

Däremot, de som helst läser s k slash eller i alla fall "het adult", dvs sexberättelser, blir nog oftast besvikna för att det jag skriver sällan är speciellt erotiskt.

 

Det händer, men det jag mest skriver är s k angst, som alltså betyder att det handlar om olika typer av trauman som huvudpersonerna har utsatts för. Antingen i mina berättelser, eller vid någon tidpunkt innan min berättelse börjar.

 

En annan sak som gör att det jag skriver kan vara svårt att definiera är att det ofta rör sig om mellannivåer mellan subgenrer, eller i alla fall inte helt typiska exempel på en subgenre.

 

För att vara lite mer exakt kan man säga att jag ofta skriver om sånt som utspelar sig antingen i en annan tid än vår, eller i en annan värld eller dimension skulle man kunna säga.

 

Men bara för att en berättelse utspelar sig i framtiden, för att ta ett exempel, innebär det inte nödvändigtvis att det är fråga om science fiction. Inte enligt "förståsigpåarna".

 

Jag skriver inte ens, i alla fall inte för det mesta, s k "rymdopera" eller vad vissa SF-entusiaster kallar "vildavästern i rymdmiljö". Det jag skriver utspelar sig sällan i rymden eller på andra planeter.

 

Vad är det då? Kanske helt enkelt ett drama som utspelar sig i framtiden, till skillnad från drama som handlar om vår egen tid.

 

Jag nämde förut att jag skriver om "vuxna" ämnen. Det är sant, men jag försöker också vända lite på könsrollerna.

 

Inte helt och hållet. Eller i alla fall inte för det mesta. Jag skriver t ex sällan om en värld som speglar vår egen men där könens ställning är den rakt motsatta än vad som gäller här.

 

Det kan vara kul, men oftast brukar jag försöka att granska stereotyperna och ändra lite på dem.

 

Jag vill inte påstå att jag skriver något helt unikt, men hur som helst skriver jag i alla fall om killar som inte alltid är superstarka hjältar, om tjejer som kanske är känslomässigt starka och tuffa, om par där kvinnan är äldre än mannen och ibland om trekanter där de tre inblandade är två män och en kvinna. Om någon är dominant i förhållandet är det helst kvinnan. Och så vidare.

 

Allt det här verkar avskräcka en del läsare. De flesta killar t ex, och kanske också vissa kvinnor. Och är det så, får de väl låta bli att läsa det jag skriver. Det som gör att jag älskar att skriva så mycket som jag gör, är just att jag får en typ av berättelser som jag sällan eller aldrig kan hitta ute i handeln.

Vad får dig att vilja skriva fanfiction? Jag har tänkt rätt mycket på det och jag har kommit fram till att man måste tycka om fandomet men inte för mycket. Varför det då?

Jo, därför att om jag inte engagerar mig i fandomet alls är det ju ingen idé att ägna tid åt att hitta på berättelser. Det kommer inte att hända. Där finns inget som sätter igång min fantasi. Å andra sidan, om jag älskar serien/filmen alltför mycket finns det liksom inget att tillägga. Då blir jag naturligtvis inte inspirerad heller.

Och vad är det som inspirerar mig då? Bra karaktärer i första hand. Om de inte är intressanta, engagerande, attraktiva - eller kanske fantasieggande obehagliga, blir jag mer intresserad än om karaktärerna är dåligt utvecklade. Det är klart att jag också kan utveckla dem ännu mer...

 

Dessutom är typen av serie viktig också. Till exempel, jag blir oftast inspirerad att skriva deckargåtor som bygger på polisserier och när det är science fiction kan jag utvidga valet av handling. På ett sätt är ju vad som helst möjligt. Det kan ju också begränsa idéerna. Om allting går att göra, vad kan jag då tillför fandomet?

 

Jag har diskuterat det här på annan plats, men jag antar att jag kan nämna det igen. En viktigt motivation för att skriva fanfiction är att göra en "död" karaktär levande igen.

 

Naturligtvis brukar många också para ihop karaktärer som inte vanligtvis får vara ett par. Det är oftast två killar (eller två tjejer) men kan lika gärna, i alla fall när det gäller mig, vara en kille och en tjej (eller en tjej och två killar...) Jag brukar föredra lite ovanligare heterosexuella par (eller trekanter...).

 

På tal om typ av serie, förresten. Jag har upptäckt att när atmosfären, undertexten i serien (eller filmen) inte tilltalar mig, blir jag inte inspirerad. Det går ju inte att ändra för mycket när det gäller "andan" i fandomet. Bortom en viss nivå är det bara inte värt besväret.

Varför skriva fanfiction? Det är en fråga många människor nog ställer. Och det är faktiskt en bra fråga. Det beror lite på vad du är ute efter. Om du vill bli publicerad av ett förlag på papper, då är det naturligtvis inte så användbart att skriva fanfiction. Samma sak gäller om du bara vill verka skicklig och bli beundrad för ditt skrivande.

Å andra sidan, vad du än vill med ditt skrivande är det alltid nyttigt att skriva, vad det än blir. En del skriver dagbok ock liknade (bloggar!). Andra skriver "övningstexter" som inte går att använda till något mer än den övning man får. Och så, om du tycker det är kul och tillfredställande, kan du lika gärna skriva fanfiction som något annat.

 

Och det är faktiskt många som tycker jättemycket om den här typen av berättelser, antingen som läsare eller som författare eller både och.

 

Har du kul med andra människors karaktärer så känn dig inte skyldig för det. Kul är inte dåligt, det är faktiskt bra för dig. Och om du lär känna andra som har samma intressen så är det bra också.

 

Det kan finnas anledningar att inte skriva fanfiction eller typer av fanfiction du kanske borde undvika, men det är andra ämnen som får tas upp någon annanstans.

Säg att du känner dig lite osäker på stavning och grammatik. Vad gör du då? Det beror på. Bryr du dig? Vill du förbättra ditt skrivande? Om du gör det, så finns det en massa du kan göra. Det viktigaste av allt är att inse problemet och vara beredd att ändra sig.

 

1. Använd stavningskontrollen i ditt ordbehandlingsprogram. (Men glöm inte att utländska program kan stava fel).

 

2. Läs igenom ett par extra gånger. Det ser inte bra ut om du bara slänger ut det du skrivit färdigt utan att läsa igenom det.

 

3. Du kan be en kompis att läsa igenom det du skrivit. Två personer hittar fler fel än en. Det här är något väldigt lätt. Om du inte har någon kompis som är bättre på det här än du, så be en lärare, förälder, annan släkting eller be att få en s k betaläsare på nätet.

 

4. Du kan låna (eller köpa) någon eller några böcker om stavning och/eller grammatik. Läs på lite. Det behöver inte vara tråkigt. Du bestämmer ju själv hur mycket du orkar ta in på en gång. Ingen lärare kommer att betygsätta dig. Det är bara du som bestämmer när det räcker.

 

5. Kanske kan du gå på en kurs i svenska språket någonstans? Eller engelska om du föredrar att skriva för en större publik. Det kanske är det jobbigaste du kan göra, men också det mest användbara, förutom nästa tips som kommer här.

 

6. Det bästa du kan göra på längre sikt är att läsa en massa böcker. Fackböcker och skönlitteratur. Allt möjligt går bra egentligen. Jane Austen. En deckare. Harry Potter. Läs det du tycker är kul. Att läsa hjälper dig inte bara med att bli bättre på språket, du får också mer att skriva om.

 

Fast en sak måste du vara medveten om. Det är svårt, kanske nästan omöjligt att skriva science fiction eller en thriller om du själv bara läser kärleksromaner och tvärtom. Skriv om det du kan säger man ju.

 

Det behöver inte betyda att du måste ha upplevt allt själv. Du kan skriva om det du läst mycket om också. Eller hört talas om av andra. Fast då menar jag inte lite löst skvaller utan t ex om du vuxit upp med någon som kan mycket om ett speciellt land, yrke eller någon udda hobby.

 

Man kan förstås forska innan man skriver (det här gäller framför allt romaner). Men då läser man ju antagligen om vad det nu är man tänker skriva om förstås.

 

Så läs mycket. Inte bara böcker förresten. Deckardrottningen Agatha Christie ansåg att man borde läsa dagstidningarna och facktidskrifter regelbundet. Det kan defininivt inte skada.

 

Nuförtiden finns också radio, tv (inklusive text-tv) och internet. Håll reda på vad som händer. Gå på bio eller se på video/DVD också.

 

7. Jag har själv inte prövat att vara med i en grupp som diskuterar varandras berättelser. Tyvärr känner jag bara en person som skriver i verkliga livet, på nätet ingen alls egentligen. Annars kan det nog vara väldigt bra.

 

Feedback är viktigt. Försök få någon/några personer att läsa det du skrivit, och lyssna och ta till dig av kritiken/synpunkterna. Men den här andra personen är ju ingen gud. Om du på allvar tagit till dig kritiken och fortfarande inte håller med, så strunta i det. Men först är det nog bra att vara öppen för konstruktiv kritik. Man föds inte som litteraturpristagare.

Om du vill få din berättelse publicerad i en tidskrift eller ett ezine finns det oftast en övre gräns för hur lång berättelsen får vara. Det är naturligtvis förståeligt, men jag kan faktiskt inte skriva så korta berättelser. Hur ska man kunna utveckla karaktärer eller handling på bara 1000-3000 ord (eller ännu mindre)?

 

Om man börjar med romaner, har jag alltid hört att de måste bestå av minst 70000 ord och en kortroman eller ungdomsroman ska ha minst 30000 ord. Det måste ju betyda att allt kortare än så är en novell. Det kanske är dags att införa nya nivåer. Till exempel en kortnovell, novell, långnovell. Varför inte? Jag skulle gärna vilja veta vad andra tycker om det här.

Fast på spanska heter alla berättelser från novell till roman "novela". Vi kanske istället borde använda bara ett ord för skönlitterärt verk.

 

Vad tycker du? Föredrar du de kortkorta noveller som blir mer och mer populära nuförtiden, eller håller du med mig om att en text behöver vara lite längre än så för att räknas som en berättelse?