Tari Avalles Litterae

Trodde jag var klar med fanfiction - för ett tag i alla fall - men nu blev jag inspirerad igen och så blev det som det blev. Fast jag har varit för trött för att skriva färdigt mitt sista fanfic i det nya fandomet. Hoppas jag börjar piggna till snart.

Jag har ju inte bloggat så mycket på sista tiden så det känns bra att skriva igen. Snart har jag förhoppningsvis laddat färdigt batterierna för att skriva färdigt romanen.

Jag började fundera lite på var jag brukar vara när jag skriver. Svaret är - i sängen. Jag skulle skriva vid ett skrivbord - om jag hade ett eget arbetsrum, långt bort från andra. Just nu delar jag hus med min mamma och min syster och om jag inte bestämde mig för att skriva på nätterna och sova hela dagarna, skulle jag inte få något lugn alls.

 

För övrigt tror jag inte att det är så dumt att skriva i sängen. Många publicerade författare jag känner till gör det. Jag tror det är ganska vanligt. Men alla är ju olika. En del föredrar säkert att skriva vid ett skrivbord eller annat bord. En del tycker nog om att sitta på ett kafé eller någon annanstans ute.

 

Man måste förstås ha en laptop (eller i mitt fall en iBook) för att kunna skriva i sängen. När du har det är det bara att hitta en väggkontakt och så kan du börja. Om du nu inte har en kanin som tycker om att tugga på sladdar. Har du det, föreslår jag att du håller ett öga på sladden och/eller kaninen hela tiden. Hehe. Akta dig förresten, som du kanske eller kanske inte vet, finns det valpar och katter som också gillar att tugga på saker.

 

En annan sak - jag föredrar att skriva ganska sent på kvällen eller på natten. För det första är jag en kvällsmänniska/nattuggla. Jag känner mig piggare och mer kreativ senare på dagen. Det är också lugnare i huset och antagligen om du nu inte bor i en storstad, i ditt bostadsområde också.

 

Var föredrar du att skriva? Och när?

Jag brukar känna det så här ibland. Att det jag skriver är dåligt och tråkigt och helt saknar originalitet. Ibland är jag mer hoppfull. Men... Sanningen är den att jag vet att det finns massor av tjejer som jag själv, en del väldigt unga, en del lite äldre, som skriver om nästan samma ämnen och teman som jag. Många av dem skriver lika bra eller bättre.

 

Vad har jag att komma med egentligen?

 

När jag tänker så här vet jag bara att jag aldrig kommer att få mina böcker publicerade. Vem skulle vilja läsa dem?

 

Fast så tänker jag att många andra, sämre författare inte bara är publicerade utan också säljer som smör. Då tänker jag varför inte jag? Om de lyckas, kan väl jag. Jag är kanske till och med något bättre än de här författarna som jag inte ska nämna vid namn. De kanske tillhör dina favoriter. Det sista jag vill är att förolämpa läsarna.

 

I slutändan vet jag bara en sak och det är att jag inte vet någonting. Det är en betydligt intelligentare person än jag som hittat på det där, men det är i alla fall sant.

En kvinna som heter Linda Leopold har kommit ut med en bok som heter Kvinnor som älskar bögar.

DN skriver intressant om boken. I artikeln berättas om olika typer av "faghags". Alltifrån den "traditionella" faghagen som går på gayklubbar och klär och sminkar sig som en transa, via unga tjejer som älskar bögporr, till kvinnor som är gifta med homosexuella män.

 
En förklaring till att fler kvinnor tycker om bögporr verkar vara att man är trött på den traditionella underordningen av kvinnor i vårt samhälle. Den förklaringen tror jag på. Det kan naturligtvis finnas fler. Överhuvud taget tycker inte jag att kvinnor som tycker om bögporr på något sätt ska behöva ursäkta sig. Män gillar ju lesbisk porr. Om det är ok, borde det ju vara samma sak tvärtom.

 
Slash, inklusive dess japanska variant yaoi nämns också i artikeln.

Allt det här verkar vara en trend som kommer mer och mer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett litet positivt tecken i allt negativt i vårt samhälle.

 
Själv känner jag igen en hel del. Inte det där med att klä upp sig och sminka sig som en transa, men en del av det andra.

Dessutom, personligen är jag inte alls enbart en faghag. Jag gillar också, minst lika mycket, mjuka, snälla, undergivna heterosexuella killar. Man kan säga att jag helt enkelt gillar de flesta sorters killar, utom de stöddiga, dominanta.

Jag läser inget annat än om svenska tjejers sexvanor, och det är inte det jag är mest intresserad av när jag tittar i tidningarna! Men överallt står det.

De gillar att bli tvingade, gärna av ett helt gäng killar. Hårda tag, dvs från killen mot dem. Och så naturligtvis lesbiskt sex. Alltså inte lesbiska tjejer. Heterosexuella. Det jag inte fattar är hur heterosexuella tjejer kan gilla sånt. Ligger inte det i begreppet heterosexuell, att man gillar motsatta könet?

Är det bara jag som gillar andra typer av hårda tag? Alltså av mig, mot killen? Eller... när vi nu diskuterar sånt här - killarna. :) Är jag ensam om att tända på att se två eller flera snygga killar vara tillsammans, eller åtminstone kyssas?

 

Jag är visst hopplöst töntig och "ute". Fast... om jag nu är den enda helt heterosexuella tjejen kvar - (inte riktigt sant, jag känner åtminstone en tjej till som är som jag), borde det då inte bli fler killar kvar till mig (oss)? :)

 

Man kan ju alltid hoppas. Och alla ni andra. Lycka till. Hoppas ni får mycket kul i livet. Om bara ingen oskyldig blir skadad, hoppas jag att alla ska få som de vill. Och så - låt mig få några av killarna som ni ju ändå inte vill ha... :)

Vad betyder egentligen yaoi? Jag har aldrig funderat på det, men när jag nyligen läste en artikel om det, insåg jag att det är en form av bokstavsförkortning - akronym. Det betyder (översatt från japanskan till engelska): "no climax, no punch line, no meaning".

 

Man skulle kunna säga att det är samma sak som en PWP-berättelse (det betyder plot? what plot? - med andra ord det har ingen handling, allt är bara en skildring av hur två läckra killar har sex med varandra).

 

Men tydligen har en del humorister lyckats utläsa en annan förklaring av uttrycker yaoi - nämligen något som betyder "Stop!" My butt hurts!". Den som hittade på detta har uppenbarligen inte läst speciellt mycket slash... Att det gör ont är aldrig en ursäkt för att sluta.

 

Jag kom just på att slash kanske inte heller har förklarats tillräckligt. Slash är ett / vilket står för pairing. Av någon anledning har slash kommit att enbart betyda ett förhållande mellan män, fast man alltid kan beskriva den pairing man skriver om så, även när man har ett sk het adultförhållande. Femslash (eller femmeslash) bygger naturligtvis på grunduttrycket slash.

Ett tidigt exempel på slash är vad fansen kallar K/S alltså Kirk/Spock. De kommer från Star Trek TOS (The Original Series) ifall herrarna skulle vara obekanta. Man skulle alltså aldrig kalla en Kirk/Uhura eller en Spock/Chapel-berättelse för slash. Varför vet jag inte.

 

Dessutom sägs det, men jag tror inte på det, att slash vanligen är mer sexuellt detaljerade berättelser. Det finns nämligen slash som inte innehåller ens en kyss. Poängen är bara att kärlek förekommer mellan två män (eller pojkar). De behöver inte göra något, bara de känner det så. Jag tror till och med att obesvarad kärlek faller under slash.

Att jag ändå i en serie humoristiska berättelser baserade på tv-serien Will & Grace parar ihop Jack och Karen har sin komplicerade och roliga förklaring i mitt fic. Jag påstår inte alls att Jack inte är homosexuell. Det är han uppenbarligen. Därför är han naturligtvis inte ihop med Karen på vanligt sätt. Att han ändå är det är som sagt en lång och komplicerad historia.

 

Will däremot, uppfattar jag som en bög med heteroprocent. Han är uppenbarligen fortfarande svag för Grace och precis som en heterosexuell man är han fascinerad av lesbiska undertoner mellan kvinnor. Man får ett intryck av att Will gärna skulle levt i en kultur där det var acceptabelt att vara gift och ändå ha sexuella relationer med män vid sidan av. Jag föreställer mig att det finns många sådana män i verkligheten också.

 

Det är faktiskt rätt egendomligt att fast det är både vanligt och accepterat inom fanficvärlden att göra en heterosexuell karaktär homosexuell är motsatt process helt och hållet tabu. När jag parar ihop Will och Grace - inte för att jag på något sätt är en shipper (alltså en som är för ett särskilt förhållande - "ship" alltså relationship i praktiken alltså en pairing) - får jag genast en massa upprörda kommentarer. "Det där skulle aldrig kunna hända!".

 

Nu råkar det vara så här att jag innan jag skrev berättelserna frågade min homosexuella/bisexuella/sexmissbrukande vän om råd. Jag kontrollerade också vad Minotaur hade att säga om det.

Minotaur, ifall du inte känner till honom, är något så ovanligt som en homosexuell man som skriver fanfiction. Han har en stor site med råd till slashförfattaren, skrivna av en homosexuell man, som sagt.

Enligt Minotaur, är det vanligt att homosexuella män under inflytande av alkohol hamnar i säng med kvinnor. Varför förstår inte jag, men om det nu är så, varför skulle inte Will kunna ha sex med Grace? Han slutar inte att föredra män, men han kanske får upp ögonen för att sex med en viss speciell kvinna faktiskt kan vara bra också.

 

Det står faktiskt en kommentar till det här svaret - att homosexuella män kan ha sex med kvinnor. Den går ut på att man ska akta sig för att skriva något homofobiskt. Om det nu är därför man vill "omvända" en gaykaraktär. Vad ingen tycks tänka på är att det faktiskt kan finnas heterofobiska tendenser ute i fanficvärlden.

 

Jag är inte homofobisk, och att jag själv inte läser femslash/femmeslash - berättelser om sex och/eller kärlek mellan kvinnor är inte att jag tycker det är principiellt fel utan det är helt enkelt så att det inte är min grej. Det intresserar mig inte. Deathfics gör det inte heller och inte renodlade songfics heller. Jag läser inte heller fics med "fel" pairing, utifrån min uppfattning, eller fanfiction baserade på fandom jag inte tycker om. Det är ju jag som är "kunden". Ska inte jag ha rätt att bestämma själv vad jag läser?

 

Nu är jag ju inte betaläsare (en som korrekturläser och kommenterar någons berättelser), men om jag varit det, skulle jag självklart ha läst och kommenterat en femslashberättelse. I och för sig vet jag inte hur mycket mitt omdöme skulle vara värt eftersom jag aldrig läser femslash i vanliga fall, men jag skulle i vilket fall som helst kunna kolla stavning, grammatik, handling, karaktärsbeskrivning mm.

 

I verkligheten önskar jag alla som hittar den partner de kan trivas med lycka till. Hoppas de blir väldigt lyckliga. Det här gäller självklart bara de par som består av två vuxna, normalbegåvade människor, eller - två vuxna förståndshandikappade. Ingen borde få utnyttja barn, djur, förståndshandikappade, mentalsjuka, senildementa eller döda personer. Om någon skulle råka falla för ett par damskor eller något annat föremål så får väl personen i fråga hållas. Ingen blir i alla fall lidande.

 

Jag vet inte om det är sant men efter vad jag har hört, har flera män faktiskt uttryckt önskemål om att få gifta sig med t ex motorcykeln eller sin stora fina tv. Jo, det är sant. Nu vet inte jag om det är rätt att gifta sig med en pryl, men om de nu tänder på prylarna i fråga blir ju som sagt ingen lidande på det.

Många gånger finns det manliga huvudpersoner i olika fandom som jag tycker är enormt sexiga och fascinerande, men jag skulle aldrig själv vilja ha dem, om de nu fanns, och jag hade en chans att få dem. Däremot skulle de passa bra ihop med en annan manlig karaktär. Det är ett av de motiv jag har för att skriva slash. Till exempel kan man ställa några frågor.

 

Är han snygg? Är han trevlig? Är han intressant i övrigt?

 

Ok. Om han är det, passar han ihop med en kvinnliga karaktär som jag kan identifiera mig med?

 

Även om det inte existerar någon sådan i fandomet, går det alltid att hitta en i ett annat fandom som passar bra ihop med den första killens. Det kallas crossover, förresten. Annars går det också bra att hitta på en originalkaraktär. Eller - det går kanske inte bra, men det går. Läsarna har en tendens att sakna intresse för originalkaraktären, och det har jag förståelse för. Ibland väljer jag ändå att använda mig av en. Det kan behövas en originalkaraktär av någon speciell anledning.

 

Men om det inte går, då kanske det finns en manlig karaktär i fandomet som man kan para ihop killen med. Jag går inte in på de fanfic som inte kräver någon sk pairing alls. Pairing innebär vilka två som blir ett par i ficet. Vissa typer av fanfic passar inte till het adult (heterosexuella relationer) eller slash. Men om det nu är ett som passar till någon form av pairing, kan det vara så att en man jag som sagt finner attraktiv, men ändå helt olämplig för mig, eller snarare mitt alterego, ändå kan passa ihop med en annan manlig karaktär.

 

Varför är svårt att förklara. En anledning kan vara att jag själv absolut inte kan tänka mig att vara undergiven i ett förhållande. Följaktligen kan jag inte tänka mig att beskriva ett sådant förhållande. Däremot kan jag, även om det inte alltid passar, ha en man som undergiven, i det här fallet till en annan man. Även om mannen i fråga inte är direkt dominant, kan han ändå vara för tuff och utåtriktad, och av samma anledning anser jag inte att han passar ihop med någon kvinna.

Mannen kan också ha en uppenbart homosexuell framtoning. Då ger sig naturligtvis pairingen av sig själv. Han måste ha en manlig partner.

Jag kan tänka mig att homosexuella och lesbiska har svårt att finna sig till rätta i vågen av heterosexuella böcker, tv-serier och filmer. Jag har svårt att känna igen mig i de mesiga, halvnakna brudarna som filmer mm vimlar av. Till och med en fysiskt stark kvinnlig huvudperson som Buffy känns fel, på grund av sin brist på intelligens och sin mesighet. Tuff och mesig på en gång. Vilken egendomlig kombination. Veronica Mars är en fantastiskt bra serie, men den lilla blonda tjejen som spelar huvudrollen är inte direkt någon jag kan identifiera mig med.

 

Det skulle kännas uppfriskande med fler tuffa kvinnliga karaktärer, speciellt sådana som inte exploaterar sig genom att klä sig i otillräckliga plagg. Jag menar inte alls att kvinnliga huvudpersoner måste vara höga i halsen och se präktiga ut. Det räcker bra att de har en vanlig, åtsittande t-shirt, bara den inte är extremt urringad och bara den täcker magen. Hipsterbyxor är en styggelse.

Vad som verkligen skulle tilltala mig är böcker, tv-serier och filmer där männen exploateras lite mer. Inte bara i uppenbara gay-serier, filmer mm utan i heterosexuella fandom också. Man får intrycket att inom gaykretsar ser man negativt på heterovärlden. Den är för all del långt ifrån perfekt, men jag tycker inte man måste gå så långt som att fördöma heterosexualitet. Skulle alla dessa gayaktivister ha velat se sina föräldrar som homosexuella och lesbiska? I så fall, antag att de inte skaffat sig några barn? Finns det inte plats för alla?

Jag är själv varken stolt över eller skäms för min sexuella läggning. Den föddes jag med. Lika lite är jag stolt över eller skäms för min närsynthet, min förmåga att stava bra, eller mitt språköra. Det enda jag faktiskt är väldigt stolt över är att jag blivit vegan och kanske också över det jag skrivit, inte för att jag är född med en förmåga att fantisera ihop en massa berättelser utan att jag jobbat så hårt med att förbättra förmågan jag föddes med. Detsamma gäller nog också mina språkkunskaper. Där har jag inte bara fötts med en benägenhet att lätt lära mig andra språk. Jag har också slitit hårt för att öva mig på de språk jag studerat.

Lustigt nog verkar barn- och ungdomsböcker bättre på jämställdhet än vuxenböcker. Kanske beror detta på att författaren eller förlagen aktivt försöker skildra eller ge ut politiskt korrekta böcker. Det är sällan man ser en modern barnbok förespråka ett förhållande där den kvinnliga parten är undergiven. Tack och lov får man säga. Det skulle vara väldigt svårsmält. Tyvärr finns det en uppsjö av vidriga prinsess-och älvböcker. Småflickor uppmuntras att identifiera sig med skära, ljuva små damer, om de inte leker med de helt avskyvärda Bratz-dockorna.

 

Hade jag en dotter, och det önskar jag verkligen att jag hade, skulle hon aldrig få läsa en prinsesstidning eller en bok som handlar om något liknande. Så fruktansvärt äckligt. Det påstås att sjuttiotalisterna som är småbarnsföräldrar nu kände sig hämmade av unisexmodet när de växte upp. Konstigt. Jag kan inte förstå det. När jag kan välja kläder själv lyckas jag alltid hitta något som känns som tjejkläder, men ändå undviker excesser i rysch och pysch. Volanger, spetsar, knytblusar mm skyr jag som pesten.

 

Men nu har jag ju ingen liten dotter. Om jag skulle behövt leta plagg till henne bland skära, urringade, kortkorta saker skulle jag antagligen slita mitt hår. Nu har jag lyckligtvis både en mamma och en syster som kan sy. Mina barn, om jag får några, ska inte behöva gå omkring i de där skräckexemplen.

För att återgå till yaoi som jag nyligen läst en mycket intressant artikel om, visar det sig att japanska kvinnor idag - i yaois hemland - hellre skulle vara gifta med en homosexuell man än en heterosexuell, om de inte helt enkelt avstår från att gifta sig eller ens ha ett förhållande. Männen väntar sig att passas upp som deras fäder och farfäder under en tidigare epok.

 

Det sägs att japanska män av idag vill gifta sig med gårdagens kvinnor och kvinnorna vill gifta sig med morgondagens män. Lycka till med det säger jag bara. Tyvärr tror jag inte att det är fullt så lätt som de här kvinnorna tror, att vara gift med en homosexuell man om han nu över huvud taget vill gifta sig, och i så fall med en kvinna.

 

Bortsett från äktenskap och andra fasta relationer tror jag att vi har kommit fram till något nytt. Kvinnor vill konsumera unga, vackra, underdåniga män på ett helt annat sätt än förr, t ex i form av skådespelare, sångare och rollfigurer i böcker, tv-serier och filmer.

 

Vi kanske äntligen har frigjort oss från den gamla seden att gifta sig som en form av karriärmöjlighet. Idag vill vi ha ut något mer av livet än bara att bli försörjda. Än så länge i alla fall, är vi inte beroende av mannens råstyrka för att bli beskyddade från andra män som under så många tidigare århundraden. Vi får hoppas att situationen i världen stabiliseras så att det inte blir så igen.

Jag vet också att ett litet, men växande antal originalförfattare använder sig av motsvarigheten till slash, alltså homosexuella kärleksförhållanden i sina berättelser. Detta gäller både publicerade författare, t ex de som skrivit Swordspoint och uppföljaren A Fall of Kings, Ellen Kushner och Delia Sherman och andra, t ex jag själv.

 

En annan författare, som kanske inte skriver slash, men i alla fall en mer jämlik kärlekshistoria är Anne Bishop. I hennes The Invisible Ring, får man följa en manlig fd sexslav (pleasure slave) på hans fortsatta äventyr. En av karaktärerna är fortfarande sexslav, också det en man. I de flesta fantasyböcker är sådana karaktärer kvinnor. I en gripande scen i slutet av romanen tar de två sexslavarna avsked av varandra och den yngre, nu fria killen, omfamnar och kysser den andre på munnen, och försöker förmedla sin vänskap och kärlek till honom. Detta trots att båda är heterosexuella.

Jag vill inte påstå att alla moderna fantasyförfattare skriver enligt traditionella könsroller. Många av mina favoritförfattare skriver tillräckligt jämlikt för att jag ska kunna ha glädje av dem. Detta gäller t ex Charles De Lint, Garth Nix, Kristen Britain, Rebecka Lickiss, Diana Wynne Jones m fl. Till och med en författare som Ursula Le Guin som väljer att skriva om kvinnoförtryck gör det på ett sätt som man kan förstå.

Det är för övrigt inte bara fantasy där man kan följa utvecklingen från traditionella mansgrisiga historier till moderna, mer tilltalande skildringar.

Eftersom jag nästan inte läser någon modern science fiction blir det svårt för mig att komma med några exempel på de moderna författarna, men däremot har jag sett tydligt hur de gamla femtiotalsförfattarna skildrade relationerna mellan könen. De bästa, enligt min uppfattning, är de som inte direkt behandlar förhållande kvinna-man. Dessutom, lustigt nog, kan man enkelt hitta homosexuella undertoner i förhållandena mellan hjältarna.

Det här gäller även deckare och thriller. Min erfarenhet är att böcker, i det här fallet deckare, från Medelhavsområdet, Sydamerika mm är för mansgrisiga för att man ska kunna stå ut med dem. Detsamma gäller konstigt nog också tyska böcker. Franska är ett gränsfall. Det finns inte någon nationalitet som helt går fri från den här typen av unkna kvinnoskildringar, men de franska böcker jag läst brukar ofta vara acceptabla.

Jag blev ganska överraskad och road när jag läste en thriller som jag tror är skriven under det sena femtiotalet eller tidiga sextiotalet. Kvinnoskildringarna är inte fullt så hemska som i Mary Stewarts böcker som jag trots allt tycker om, kanske tack vare hennes miljöskildringar, men ändå är åtminstone en kvinna i den här thrillern - Uppdrag i Bern, av Helen McInnes, en riktig liten artonhundratalsfru.

Det här retar mig enormt, men i gengäld finns det också en, eller snarare två, typiska slashrelationer. Inte fullt utvecklade givetvis, men någon form av undermedveten dragning mellan den här mannen och först en gammal vän som dör i boken, och så en ny bekantskap. I båda fallen märker man att den man som känner så för båda de andra männen är en typisk undergiven part i deras relation.

Han har för övrigt en gång för flera år sedan varit lyckligt gift, men frun dog. Man kan fråga sig hur denne uppenbart undergivne man kunde stå ut med att vara gift med en ung kvinna som antagligen förväntade sig att han skulle dominera henne.

Den undertryckta slashrelationen kompenserade hur som helst mer än väl för den tröttsamma skildringen av äktenskapet.

För övrigt kan det skilja ganska betydligt mellan olika deckarförfattare. Ta t ex Ngaio Marsh. Hon har bland de värsta skildringarna av ett äktenskap, där relationen är lika underordnad som i Mary Stewarts böcker.

Mannen är någon sorts machotyp, fast ändå förfinad. Han heter Alleyn och är på något sätt adlig. Frun kan vara nog så tuff på egen hand, men när hon blir utsatt för fara från en mördare, njuter hon av att se mördaren attackeras av maken och därefter kastar hon sig i hans armar som en liten flicka för att få tröst. Usch.

Till Ngaio Marshs försvar kan man säga att hon tillhör en mycket tidig generation deckarförfattare. Hon föddes visst 1895, 1897 eller -99. (Det är lite osäkert när hon föddes.) Dessutom gifte hon sig aldrig. Kanske formades hennes syn på förhållanden och äktenskap av äldre litteratur eller andras relationer, t ex hennes föräldrars?

Men å andra sidan, Dorothy Sayers måste tillhöra samma generation och hon har fantastisk bra skildringar av relationer mellan könen. Hennes Lord Peter Wimsey är totalt jämlik, åtminstone i den renodlade kärleksrelationen. Han säger t ex till Harriet Vane, hans framtida hustru, när hon erkänner att hon haft älskare - "Än sen då? Det har jag också." Eller något i den stilen. I hans fall kvinnliga sådana, för all del.

Michael Innes, som är något yngre än Ngaio Marsh - jag tror han föddes 1906 - är också helt acceptabel i sina skildringar av äktenskapet, fast naturligtvis ingen banbrytare på jämställdhetsområdet. Men till skillnad från hos skräckexemplen Ngaio Marsh och Mary Stewart, finns det inget i relationen mellan Appleby och hans fru Judith som man blir illamående av.

Till slut vill jag bara nämna den kanske största deckardrottningen någonsin, Agatha Christie. Hennes skildringar av relationer varierar oerhört mycket.

The Man In the Brown Suit handlar om en ung flicka som ger sig ut på äventyr och till slut hamnar i Afrika. Hon längtar efter en riktig Neanderthalarman som ska slå henne i huvudet och släpa in henne i sin grotta. Honom hittar hon också till slut. Det kan hända att Christie är ironisk, dock. Hon säger om Anne, hjältinnan i boken: "girls are silly things."

I Taken at the flood eller - alternativ titel - There is a tide - förekommer en annan kvinna som först ratar en friare för att han inte var med i kriget. Han var lantbrukare och behövde alltså inte bli inkallad. Det uppfattade kvinnan som omanligt och svagt. Men när hon fick reda på att han i affekt gjort sig skyldig till dråp - mot en man som jag tror var osympatisk på något sätt, kanske en utpressare - ändrar hon sig. Hon uppfattar hans våldsbenägenhet som attraktiv.

I Towards Zero handlar det bl a om två ungdomar som båda två är fattiga. Kvinnan har gift sig rikt och mannen är en form av gigolo. De älskar varandra och skulle helst gifta sig med varandra, men har inte råd.

Boken slutar med att kvinnan får pengarna efter sin make som är en hänsynslös mördare och det leder till att hon till slut får sin stora kärlek.

'

Christie skildrar faktiskt den unge mannen med sympati, fast man inte skulle ha trott det med tanke på vad hon tidigare skrivit eller helt enkelt med tanke på tidsandan.

Tommy och Tuppence-serien är också rätt så jämlik. Tuppence är en modern emanciperad kvinna. Hon har kört buss eller något i den stilen under kriget - första världskriget - och efteråt kan hon inte gå tillbaka till att vara en lydig prästdotter. I en av böckerna om det här roliga paret manipulerar hon skickligt en ung journalist så hon får information. Hon spelar en svag, hjälplös kvinna och lurar ur den unge mannen allt hon vill veta.

Lustigt nog - fast det här inte direkt har med saken att göra - finns det här exempel på hur ord byter betydelse. 'Make out' - som idag betyder ha sex eller i alla fall grovhångla, betyder uppenbarligen där något annat, antagligen flirta. I annat fall är Tommy en extremt tolerant äkta man och Tuppence en oblyg exhibitionist som ägnar sig åt det där på tennisbanan, med en annan man än hennes egen. Jag ska inte ens gå in på orden queer och gay, fast de är inte typiska för just den här boken.

Slutligen i Appointment With Death, skildras en mycket självsäker ung dam som studerar till läkare. Man får intrycket att hon snart är klar med sin utbildning så jag gissar att hon är strax under trettio.

Hon träffar en ung man i nöd - han är visst några år yngre än hon. Han lever i förtryck under sin vidriga styvmor. Kvinnan blir mördad, styvsonen blir misstänkt och den blivande läkaren bestämmer sig för att rädda honom. Det slutar naturligtvis med att de får varandra.

Boken gör klart att den unga medicinaren är dominant och den unge mannen hon förälskar sig i är undergiven. Man får också veta att medicinaren nyligen varit förlovad med, men lämnat en äldre, dominant läkarkollega. Hon inbillade sig att hon skulle uppskatta en man som var lika självsäker som hon själv, men fann snart att hon avskydde det.

 

Som jag ser det faller tidigare böcker, i det här fallet deckare, in i tre huvudtyper, utifrån det här perspektivet. Den första är den traditionella, där kvinnor skildras som objekt, och undergivna männen. I vissa fall njuter författaren av att exploatera kvinnorna och det finns ett uppenbart sexuellt motiv.

I den andra typen förekommer inte kvinnor i någon större utsträckning. De är antagligen fortfarande underdåniga men de syns inte, och det finns uppenbara, men outtalade homosexuella band mellan männen.

Slutligen finns det några få där förhållandena mellan män och kvinnor faktiskt skildras förhållandevis jämlikt. Inte som idag, självklart, men tillräckligt för att man ska kunna njuta av handlingen.

Slash och yaoi (uttalas ja-o-i) är två fenomen inom populärkulturen som har blivit mer och mer populärt de senaste åren. Båda begreppen behandlar romantisk kärlek och sex mellan män eller ynglingar.

Inget av det här är helt nytt, men vad som är ganska unikt föreställer jag mig, är att både producenter och konsumenter av dessa båda subgenrer inom populärlitteraturen är kvinnor, åtminstone den stora majoriteten.

Vad som förvånar mig personligen, är att det ibland är fråga om lesbiska kvinnor. I vilket fall som helst är det alltså kvinnor som är intresserade av att läsa om män i sexuella relationer med varandra.

 

Jag har läst flera förklaringar till varför det är så här. Bl a nämns att det i de fandom som de här varianterna av fanfiction (alltså berättelser skrivna av fans - dvs vanliga läsare, tv-tittare eller filmbesökare) saknas positiva kvinnliga roller/förebilder. Det kan nog vara sant, men jag misstänker att slash - den västerländska varianten - nog skulle vara populärt ändå.

 

En annan förklaring är att de ofta unga kvinnor som läser, ser på tv eller film gärna identifierar sig med sin favoritkaraktär, som naturligtvis är en man. De flesta heterosexuella unga kvinnor är fascinerade av snygga män. Om de nu identifierar sig med en manlig karaktär kan de knappast - om de är heterosexuella - känna sig speciellt entusiastiska över en kvinnlig partner till mannen i fråga. Alltså väljer de ut den manliga karaktär som de tycker näst bäst om och gör honom till den förste mannens älskare.

 

För övrigt, många män skäms inte för att erkänna att de tänder på att se två kvinnor i en sexuell situation tillsammans, något som inte har något att göra med en ökad öppenhet och tolerans för homosexualitet. Varför skulle inte kvinnor få tända på att se två (snygga) män tillsammans? Antagligen är det samma typ av mekanism som ligger bakom fenomenen i båda fallen.

 

Jag tycker det är intressant att notera att det här intressets uppkomst sammanfaller med en period av ökad jämställdhet i västvärlden, kanske också i Asien. Däremot har jag svårt att föreställa mig, fast jag vet naturligtvis inte, att det finns särskilt många slashfans i Mellanöstern.

Hur som helst, jag tror att slash och yaoi har att göra med en ökad jämställdhet.

 

Ett argument som ofta framförs som förklaring till att kvinnor tycker om att läsa om två män i en kärleksrelation är att vi kvinnor inte är nöjda med vår roll i samhället. Kvinnor är fortfarande, trots en ökad jämställdhet, underordnade männen i många sammanhang. Lönemässigt inte minst. Dessutom är ju männen fortfarande överrepresenterade bland förövare av våldsbrott. Det kan leda till en uppgivenhet inför det faktum att efter så många tusen år är det fortfarande så att vi kvinnor riskerar att bli misshandlade, våldtagna och dödade av män. Hur många män blir våldtagna och dödade av kvinnor?

 

Naturligtvis förekommer det en reaktion på den ökade jämlikheten. Vissa unga kvinnor väljer antingen av dåligt självförtroende eller kanske av en önskan att revoltera mot vad de uppfattar som en äldre generations feminism, att frivilligt underordna sig männen. De viker ut sig, ger privata sexshower inför sina webcam och säger sig längta efter att behandlas som slavar av överlägsna machomän.

 

Detta tänker jag inte gå in på, både för att det inte intresserar mig och för att jag inte känner till något närmare om det. Det är totalt främmande för mig.

 

Men om man ser på hur det ser ut i en typisk slashberättelse eller en yaoiberättelse finner man att kärleksparet består av två män, även om det speciellt i yaoi i det ena fallet är fråga om en femininiserad pojkaktig eller rentav flickaktig yngling. Ingen underordnad kvinna. Möjligen en underordnad man, men oftast helt enkelt två jämlika män.

 

Detta skulle man naturligtvis kunna få i ett lesbiskt förhållande också. Två jämlika personer i ett förhållande. Heterosexuella författare saknar naturligtvis intresse för detta, men varför tycker inte de lesbiska om det? Jag har faktiskt inte svaret på den frågan.

 

Poängen är i alla fall att för att vi - dvs heterosexuella kvinnor som läser eller skriver fanfiction och speciellt slash - inte tycker om att identifiera oss med en underordnad kvinna i ett förhållande. Det "rena" förhållandet mellan två män tilltalar oss mera.

 

Man får inte tro att fanfictionfans är speciellt många, procentuellt sett. Tyvärr. Det finns fortfarande många, kanske äldre, kanske tonåringar, som tycker om att läsa den gamla typen av romantisk skönlitteratur där kärleksparet består av en dominant, äldre, välbärgad man och en yngre, vacker, men underordnad kvinna.

 

Smaken är olika. Personligen, som en fanfictionförfattare, som också skriver slash, kan jag bara säga att jag är glad att det i alla fall finns så många som tycker om min typ av berättelse.

När det gäller t ex Sherlock Holmes ska man komma ihåg att ingen längre äger rättigheterna till karaktären så det är i allra högsta grad lagligt att skriva om den store detektiven. Robin Hood är en annan karaktär som "tillhör" vem som än vill skriva om honom. Men då bara naturligtvis om det gäller den "klassiska" Robin Hood, inte en som kommer från någon av alla de tv-serier och filmer som gjorts om honom. Man kan också skriva om Herkules (men det är ju inte riktigt samma sak som att skriva om Hercules, från tv-serien).

 

Klassifikationer

Jag har faktiskt skrivit om alldeles för många fandoms för att kunna räkna upp alla på den här sidan. Istället vill jag nämna något om vilken typ av författare jag är. Jag skriver en del slash, och också vad som kallas "Het Adult" ute på nätet. Det brukar vanligtvis gälla kärlek och sex mellan man och kvinna. Det gäller även när en kvinna är ihop med två män, men de inte är ihop med varandra.

 

Adult kan annars också betyda en massa annat. Det är i så fall motsatsen till Gen som betyder att man skriver om allmänna ämnen, som kan läsas av vem som helst, också barn. I det här sammanhanget betyder Adult att det kan förekomma våld, svordomar och "vuxna ämnen" - hit räknas drogmissbruk, sjukdom, död genom olyckshändelse, självmord mm.

 

Varningar, Spoilers mm

Över huvud taget är det väldigt kinkigt det där med klassifikationer, internationellt. Amerikanerna är väldigt pryda. Om man skriver på engelska måste man tänka på att ha med en varning ("warning") om något som inte räknas som lämpligt för barn är med. Det gäller också om man har med en s k spoiler, som innebär att man avslöjar vad som händer i en tv-serie för någon som inte sett hela. Dessutom bör man varna om man avlivar en huvudperson. Det kallas för character death.

 

Rating

Man måste också ha med en sk rating, vilket är något i stil med åldersgränser på bio. G innebär barntillåtet, utan restriktioner. PG betyder ungefär 7-årsgräns. Sen finns det PG-13, som jag tolkar som motsvarande vår 11-årsgräns. Jag sa ju att de är pryda där borta... Sen finns det två till som är väldigt lika varandra. R som innebär något i stil med en 17-årsgräns (men i Storbritannien finns det något som heter PG-15), och NC-17. Det är en åldersgräns som vi inte har, men det är samma som 18-årsgräns.

 

Jag skriver mest PG-13- NC-17. För säkerhets skull. Jag gissar att det mesta är PG-13 och kanske R, men jag tar i i överkant så jag inte chockerar någon engelsktalande... För säkerhets skull, läs inte mina fanfics om du är under 11 eller 13. Du vet nog själv hur lätt du har att bli chockerad. Läs varningarna och åldersgränserna.

 

Numera finns ett särskilt system med åldersgränser särskilt anpassat till skrivna berättelser. De ser ut så här:

B - lämpligt för förskolebarn och yngre barn 1-4 år.

 

K - innehåll lämpligt för de flesta åldrar 5 år och uppåt.

 

K+ - en del innehåll kan vara olämpligt för yngre barn. 9 år och uppåt.

 

T - innehåll som inte är lämpligt för barn under 13.

 

M - innehåll som inte är lämpligt för yngre tonåringar. 16 år och uppåt.

 

MA - innehåll som enbart lämpligt för vuxna - 18 år och uppåt.

 

Man får tänka på att det här gäller engelsktalande länder. Här i Sverige är vi nog inte så överkänsliga. Man kan nog tänka mer på våra bioåldersgränser - barntillåtet, 7-årsgräns, 11-årsgräns och 15-årsgräns. Fast det får var och en avgöra själv.

 

Angst

Jag skulle vilja beskriva mig själv som en "angst-författare". Det betyder att jag gärna skriver om att huvudpersonerna har upplevt eller upplever traumatiska upplevelser. En mindre snäll tolkning är att det är fråga om snyfthistorier. Men det tycker inte jag.

Jag bryr mig mest om dialog, handling och karaktärernas utveckling. Jag är alltså inte speciellt poetisk.

 

Men, undrar du kanske, skriver jag bara om andras världar och skapelser? Nej, naturligtvis inte. Jag skriver originalberättelser och romaner också. Men det kräver väl ingen närmare förklaring?

Det är berättelser skrivna av fans (alltså vanliga tv-tittare, biobesökare och bokläsare - och till och med de som spelar vissa dataspel).

De flesta skriver kortare berättelser, men en del skriver hela romaner. För att vara exakt: när man skriver fan fiction, då använder man andra människors karaktärer och världar.

Men, invänder du kanske, då är det väl fråga om stöld? Nej, det tycker inte jag. De som skriver fan fiction gör det bara för att de beundrar en viss tv-serie, film eller bok (eller dataspel). Ingen tjänar pengar på det, utom förstås den ursprungliga författaren.

Det är klart, om man skriver fan fiction för att förlöjliga någons fandom (alltså den skapade värld som en bok, tv-serie osv handlar om), då kanske författaren kan känna sig förolämpad. Men de förlorar inga pengar på att deras fans skriver eller skapar 'fan art' alltså teckningar, målningar och fotomontage.

Så det är bara för att det är kul, alltihop. Ingen stöld. Bara lån av karaktärer och skapade världar.

Enkelt uttryckt är slashfanfiction en berättelse om ett par som består av två män.

 

En del säger att det går tillbaka till K/S, som uttolkat betyder Kirk/Spock, alltså från Star Trek, originalserien.

 

Andra säger att det går ända tillbaka till Sherlock Holmes och Watson. Men vad vet jag? Det kanske började redan med Homeros och hans Achilles och Patroklus.

 

Berättelserna kan handla om tillgivna blickar som utbyts mellan två unga pojkar, eller hårdporr mellan två vuxna män. Men också våldtäkt eller annat non-con sex (sexuellt tvång) och S/M.

 

Killar, innan ni spyr - det finns femslash eller femmeslash också, som naturligtvis handlar om par som består av två kvinnor. Där finns det inte lika mycket historia att se tillbaka på, för ärligt talat är det inte en speciellt populär fanfictiontyp.

 

Konstigt nog, är slash väldigt populärt bland lesbiska författare/läsare. Va? Jo, det är sant. Fråga mig inte varför.

 

Jag menar, själv är jag heterosexuell och är faktiskt inte speciellt intresserad av femslash och jag skulle ju ha gissat att det borde vara samma sak, fast tvärtom för lesbiska. Men så är det tydligen inte.

 

Naturligtvis finns det heterosexuella killar som slukar femslash och många heterosexuella tjejer som älskar slash. Men det är ju knappast samma sak, eller hur? Det är ju mer som om homosexuella män skulle älska femslash, och tro mig, det händer nog aldrig.

 

Jag har läst alla möjliga förklaringar till varför kvinnor skriver och läser slash. En populär sådan är att det faktiskt inte finns så många bra kvinnliga karaktärer i något fandom. Varför vet jag inte.

 

Andra påstår att kvinnor brukar identifiera sig med sina manliga favoritkaraktärer, och då är det ju så klart svårt att bli entusiastisk över en kvinnlig partner.

 

Så finns det ju de som helt enkelt gillar att läsa om två sexiga killar tillsammans. Jag menar, om en sexig kille är bra, så måste ju två vara ännu bättre.

 

Jag är inte riktigt säker på varför jag själv tycker så mycket om det. Hur som helst har jag fått slashfanfictionidéer i flera år, ända sen jag var tonåring.

 

För mig är det nog en kombination av alla tre förklaringarna.

 

Å andra sidan tycker jag också om att skriva om ett par som består av en sexig kille och en tjej som åtminstone är lite lik mig. Man är ju inte mer än människa... Det här hör naturligtvis till het adult, eller t o m gen, om det inte handlar om sex alls.

Det kan vara svårt att definiera det jag skriver. Särskilt eftersom jag inte skriver riktigt vanlig skönlitteratur.

 

Om man pratar om åldersgränser för läsarna, som är vanligt när det gäller fanfiction, men också original, så brukar jag hamna lite mellan kategorier. På vad sätt då?

 

Jo, den som vill ha något barntillåtet, blir oftast besviken, inte bara för att mina berättelser handlar om sex, vilket de kan göra ibland, utan också för att de behandlar andra "vuxna" ämnen, våld, droger, självmordsförsök osv.

Däremot, de som helst läser s k slash eller i alla fall "het adult", dvs sexberättelser, blir nog oftast besvikna för att det jag skriver sällan är speciellt erotiskt.

 

Det händer, men det jag mest skriver är s k angst, som alltså betyder att det handlar om olika typer av trauman som huvudpersonerna har utsatts för. Antingen i mina berättelser, eller vid någon tidpunkt innan min berättelse börjar.

 

En annan sak som gör att det jag skriver kan vara svårt att definiera är att det ofta rör sig om mellannivåer mellan subgenrer, eller i alla fall inte helt typiska exempel på en subgenre.

 

För att vara lite mer exakt kan man säga att jag ofta skriver om sånt som utspelar sig antingen i en annan tid än vår, eller i en annan värld eller dimension skulle man kunna säga.

 

Men bara för att en berättelse utspelar sig i framtiden, för att ta ett exempel, innebär det inte nödvändigtvis att det är fråga om science fiction. Inte enligt "förståsigpåarna".

 

Jag skriver inte ens, i alla fall inte för det mesta, s k "rymdopera" eller vad vissa SF-entusiaster kallar "vildavästern i rymdmiljö". Det jag skriver utspelar sig sällan i rymden eller på andra planeter.

 

Vad är det då? Kanske helt enkelt ett drama som utspelar sig i framtiden, till skillnad från drama som handlar om vår egen tid.

 

Jag nämde förut att jag skriver om "vuxna" ämnen. Det är sant, men jag försöker också vända lite på könsrollerna.

 

Inte helt och hållet. Eller i alla fall inte för det mesta. Jag skriver t ex sällan om en värld som speglar vår egen men där könens ställning är den rakt motsatta än vad som gäller här.

 

Det kan vara kul, men oftast brukar jag försöka att granska stereotyperna och ändra lite på dem.

 

Jag vill inte påstå att jag skriver något helt unikt, men hur som helst skriver jag i alla fall om killar som inte alltid är superstarka hjältar, om tjejer som kanske är känslomässigt starka och tuffa, om par där kvinnan är äldre än mannen och ibland om trekanter där de tre inblandade är två män och en kvinna. Om någon är dominant i förhållandet är det helst kvinnan. Och så vidare.

 

Allt det här verkar avskräcka en del läsare. De flesta killar t ex, och kanske också vissa kvinnor. Och är det så, får de väl låta bli att läsa det jag skriver. Det som gör att jag älskar att skriva så mycket som jag gör, är just att jag får en typ av berättelser som jag sällan eller aldrig kan hitta ute i handeln.